Likt en lejonhona som skyddar sina ungar...

Sen barnens dag 1 har jag bestämt att alltid göra mitt yttersta för att skydda dom. Jag tycker också att jag gör det men det kommer tillfällen där man som mamma måste släppa på tyglarna lite & ge luft under vingarna... stunderna då man skyddar sitt barn mot att tvingas släppa taget är hårfint...11 åringar MÅSTE vara själva UTAN mamma hack i häl...man bara måste ta några steg tillbaka även om man vet vad som kan hända! Igår va ett sådant tillfälle & mitt hjärta gick i kras.

Samma sekund han kom innanför dörren vittnade hållningen & blicken om att något hänt. De va ingen tvekan, jag såg det. Att visa känslor och att tillslut berätta vad som hänt är stort. De satt långt inne & jag led när jag hörde hans innre smärta.

De va som om någon stack en kniv i mig...läppen darrade på honom och mina tårar bara rann helt okontrollerat.

3 timmar med killarna i klassen, filmkväll och middag. Fula ord & blickar bakom ryggen riktade mot T...Den allra fulaste mobbningen i tysthet så ingen vuxen hör utan direkt mot T. De gör så ont i mig & i T! Han va så märkbart nertryckt & ledsen. 3timmar stod han ut och med mat han inte åt & en film han inte gillar MEN han fick vara med hela gänget...och de va nog de som höll honom kvar. Han vill så gärna få vara som alla dom andra. Så därför stod han ut trots mobbningen. Grupptrycket spred sig så nästan alla vände sig mot honom. Mitt hjärta som han kämpat med sig själv!

Jag kröp ner i sängen hos honom, vi tittade på Pirates of Caribbean-död mans kista. Kramade honom tills han va trött på mina kramar:-) men min hand släppte han inte... de va inte roligt att behöva åka till jobb sen men JAG tror han kände hur mkt JAG älskar honom!

Tårarna rullade ner för mina kinder hela vägen till jobb...

Älskade fina T, du har ett hjärta av guld & en fin människa bor i dig. JAG älskar dig så! Puss mamma.

Published with Blogger-droid v1.6.9