66år...

Idag är det pappas födelsedag, 66år skulle du fyllt. Men istället för ett varmt hem med kalas, god mat, skratt, paket och kärlek så som det ska vara på födelsedagar så firade jag din dag ensam. Ensam fast med min familj hemma. Men ingen har ju träffat dig...
Kan inte prata om gamla minnen för varken barnen eller Jonas kan förstå.
Jag har tänt ljus för dig idag, både ute & inne & minnena har funnits där sen jag slog upp ögonen imorse.
Minnen som inte längre är plågsamma, jag kan tänka på dig nu utan att bryta samman. Tårarna har runnit inombords mest av saknad. Det är fortfarande svårt att förstå att vi aldrig mer ska ses. Det är just det ordet aldrig som orsakar det onda i magen. Det är ofattbart... Minns fortfarande varenda sekund av dagen då mamma berättade för mig att du va borta...dagen efter och många veckor fram är som borta ur hjärnan, hur mkt jag än vill minnas är det svart. Begravningen har jag få sekunders korta minnen från.
Jag minns när vi anlände till kyrkan på parkeringen. Att Ann & Bosse åkte med oss. Enda minnet i kyrkan är när vi satt oss. Jag stirrar på din kista sen vänder mig om och möter Jenny Lindqvists blick ser Anna & Helene också...Det är allt...nästa minne är på middagen efteråt, där är massor av folk & jag bara stirrar på Åke. Jag levde i chock tror jag och kroppen skyddar mig än.

Nu fortsätter livet, det måste ju det. Vi lever på alla fantastiska minnen & skratt du gett oss.
Du har lämnat oss...mig...

Saknar dig så förbannat mycket...