Men att denna förbannade sjukdom ska ta livet ifrån henne det är både svårt och jobbigt att acceptera. När man i hennes 82åriga ögon skymtar en liten rädd flicka känns det grymt...väldigt grymt.
I mitt huvud råder det kaos, stress och oro. Försöker hålla båda fötterna på jorden, inse att jag inget kan göra och inse att detta inte får förstöra för mig.
Träffade mormors läkare i måndags och frågade lite för min egen del vart jag står nu. Min gammelmormor, mormor och mamma har alla haft bröstcancer. Det är 3 stycken ovanför mig i rakt nedåtstigande led... Risken att det skulle vara en genetiskt va liten, då alla varit 50år samt över det vid insjuknande. Men tyvärr befinner jag mig i en högriskgrupp med tanke på att då min mamma, mormor och gammelmormor alla haft det. Det känns inte bra...såklart. Det är nytt och mycket för mig att ta in. Just nu känner jag mig som en tickande bomb.
Jag ska inte ta ut något i förskott, nej, jag försöker bara bearbeta alla känslor som rör sig i min kropp.
3 år till sen drar mina mammografiundersökningar igång på allvar... Nu väntar samtal på CURA för att gå igenom och planera framtidens kontroller. Det va väldigt viktigt för mig att från nu och framåt att varje månad själv känna igenom brösten och vara uppmärksam på förändringar.
Det är allt jag kan göra. Ett tag till med bearbetning behöver jag sen lämnar dom värsta spökena min hjärna och livet rullar på som vanligt för mig igen.
Sen är det bara till att hoppas att cancern nu väljer att hoppa över mig och mina barn givetvis! Inget annat finns...Nu lägger jag och mormor vårt krut på att fajtas mot hennes monster... FUCK CANCER!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar